1825-1894 George Inness Galleries George Inness (May 1, 1825 -August 3, 1894), was an American landscape painter; born in Newburgh, New York; died at Bridge of Allan in Scotland. His work was influenced, in turn, by that of the old masters, the Hudson River school, the Barbizon school, and, finally, by the theology of Emanuel Swedenborg, whose spiritualism found vivid expression in the work of Inness' maturity. He is best known for these mature works that helped define the Tonalist movement. Inness was the fifth of thirteen children born to John Williams Inness, a farmer, and his wife, Clarissa Baldwin. His family moved to Newark, New Jersey when he was about five years of age. In 1839 he studied for several months with an itinerant painter, John Jesse Barker. In his teens, Inness worked as a map engraver in New York City. During this time he attracted the attention of French landscape painter Regis François Gignoux, with whom he subsequently studied. Throughout the mid-1840s he also attended classes at the National Academy of Design, and studied the work of Hudson River School artists Thomas Cole and Asher Durand; "If", Inness later recalled thinking, "these two can be combined, I will try." Concurrent with these studies Inness opened his first studio in New York. In 1849 Inness married Delia Miller, who died a few months later. The next year he married Elizabeth Abigail Hart, with whom he would have six children.  Related Paintings of George Inness :. | The Lackawanna Valley | The Valley of the Olives | Morgen | Sunrise | Sunrise |
Related Artists:
Marianne Stokes
(1855 Graz, Styria - August 1927 London), born Marianne Preindlsberger in the Austrian province of Styria, was an Austrian painter. She settled in England after her marriage to Adrian Scott Stokes (1854-1935), the landscape painter, whom she had met in Pont-Aven. Marianne Stokes was considered one of the leading artists in Victorian England. Preindlsberger first studied in Munich under Lindenschmidt and having been awarded a scholarship for her first picture, 'Muttergluck', she worked in France under Pascal Adolphe Jean Dagnan-Bouveret (1852-1929), Colin and Gustave Courtois (1853-1923). She painted in the countryside and Paris, and, as with many other young painters, fell under the spell of the rustic naturalist Jules Bastien-Lepage. Her style continued to show his influence even when her subject matter changed from rustic to medieval romantic and biblical. While in France she met the Finnish painter Helene Schjerfbeck, in whose company she visited Pont-Aven in 1883. Her first salon painting, 'Reflection', which had been painted in Brittany, was exhibited in 1885 at the Royal Academy. Her work was also shown at the Grosvenor Gallery, New Gallery, and the Society of British Artists and in 1885, a year after her marriage, she took to using the name 'Mrs. Adrian Stokes'. She held a joint exhibition with her husband at the Fine Art Society in 1900. The Stokes' lived in St Ives where Marianne was a member of the Newlyn School. Having no children, they regularly travelled abroad, frequently to the Tyrol, and in 1905 to Slovakia and the High Tatra. Here they spent about half a year sketching and painting in the villages of Važec, Mengusovce and Ždiar. Adrian Stokes concentrated on landscapes with images of hay-harvesting and picturesque cottages, while Marianne Stokes painted portraits showing fine detail of the garments. These paintings provide a valuable record of the Slovak culture. After abandoning oils, and inspired by the Pre-Raphaelite movement, she painted flat compositions in tempera and gesso, her paintings giving the impression of being frescoes on plaster surfaces. She was an Associate of the Royal Society of Painters in Water Colours.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
William Orpen
1870-1943